Den säger rätt mycket om amerikanska idealen, men vi är väldigt amerikaniserade. Så den säger mycket om oss också.
Vi hoppas att vi en dag är på toppen och därför vill vi kunna åtnjuta privilegier. Men det är bara 1% som tjänar lika mycket som resten av hela folket (99%) tillsammans.
Vi kan dra paralleller till mycket, kvinnor vill ha samma löner som män, då attackerar man kvinnor som jobbar för jämställdhet.
Folket hoppas på att "jag" ska bli en av 1% så om jag stöttar systemet så kan jag kanske bli det......
När jag började med socialt företagande talade jag med företag, alla var mycket positiva. Det tråkiga är att vanliga människor måste tvivla på ens avsikter. Man gömmer sig gärna o står inte för vad man säger. Kanske man hoppas att jag aldrig ska behöva räka ut handen och be om hjälp tillbaka till arbetsmarknaden, eller bara känna mening med livet.
Får många positiva meddelanden och det är jätteroligt. Men vi måste våga stå upp och säga,
- Det här funkar inte längre!
Det räcker inte med några få gör det.
I film Capitalism A Love Story, så påvisas fackets förlust av makt i USA o pengarnas maktframsteg.
Ska det bli så i Sverige med?
Jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet, och ensam är inte stark. När det verkligen blåser ute behöver man vänner, men vem ska man fråga?
Vem har tid att hjälpa o lyssna på en?
Hur många har tid att vara medmänniska?
Hur många har tid/råd att ha en i personalen som inte kan utföra alla arbetsuppgifter pga arbetsskada?
I förlängningen kan vi dra det hur långt som helst....
Har vi tid att lyssna på våra barn?
Vad värdesätter vi?
"Maten" borde räcka åt alla!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar