Jag började började som tonåring i den lokala hembygdsföreningen, vi spelade teater och gjorde andra jippon, det mesta runt 1500-talet. Ville utveckla mig, och började med medeltidsevenemang. Märkte snart att det fanns olika grupper i branschen de som lajvar och de "finare". Det lustiga var att de som var "finare" också kunde lajva men lajvare i deras ögon var okunniga osv.
Föreningen eller föreningarna man var med i också betydelsefullt.
Jag har alltid varit lite egen, så jag ville inte välja vänner i något läger. Något som gjorde en till ensam ibland och ibland var man väldigt omsusad och populär.
Observera att det inte något som gällde för 30 år sedan utan något jag stöter på nästan varje gång jag interagerar i historiska evenemang.
När jag började tröttna på föreningslivet, mycket pga allt "prat" om vad som var "rätt" och "fel" samt att det var en inre strid om vem som glänste högst antingen i skönhet eller i kunskap. Fick jag en nytändning i vikingatiden för 9 år sedan. Men märkte snart att det fina talet om vänskap och nöjen, byttes mot intriger och fylleri (mm men det blir någon annan gång jag skriver om det).
Jag har en devis, en gång är ingen gång och två gånger är två gånger för mycket. Ibland är jag snäll o då kör jag tredje gången gillt.
Så då lämnade jag vikingavärlden också.
-
Det var min dotter som öppnade nästa dörr.
Det var för lite drygt ett år sedan i början på sommaren 2013 som min dotter fick mig att börja berätta sagor, de skulle vara om de som bodde i källaren:
Jag hade redan tidigare hittat på sagor så det var bara att fortsätta....
Jag har jobbat som lärare och då också upptäckt att om man med inlevelse kan skapa bilder hos de som lyssnar, kan man nå dem bättre med kunskap.
Så då föddes idén om att koppla ihop historia, kunskap och utanförskap. För med historia kan man skapa ett sammanhang/förståelse, med kunskap börjar man se och om man både kan se sammanhang och först vad som sker kan man börja inkludera. Öppna upp för det som är annorlunda, för om vi inte har kunskap eller förståelse av sammanhanget så är vi inte klokare än de som levde i historisk tid. Då dömer vi folk till utanförskap, som häxor, troll eller dyl.
Vi vill gärna avgränsa oss i olika "klickar" det gör det lättare att umgås då alla är lika, men det skapar utanförskap.
Många målar in sig i ett hörn, det här är det som gäller och många skapar också egna föreningar eller grupper på Facebook så de själva kan utöva makt för vad som är rätt och fel.
Men så länge det är "vi" och "dom", kommer alltid rasism och utanförskap att finnas.
I min verksamhet har jag bjudit in vikingar, medeltidare, renässansmänniskor, osv. Har haft lite besök av några historiemänniskor. Men många är "rädda" folktro är något som funnits i alla tider från grottmänniskor till "moderna" människor. Men hur moderna är vi egentligen??
Är vi i historiebranschen inte "historierasister" eller är vi inte lokalrasister, för även om någon nya människor flyttar in från ett annat län Örebro/Västmanland på är vi skeptiska och hellre anställer en vi lokalbegåvning oavsett om denna har fel utbildning. Närking eller västmanlänning, skåning, osv.
Jag var trött på alla olika fack man ska passa in i folktro kan man vist avgränsa, men inte lika tydligt. Därför är det som ett kitt mellan historiska tidsåldrar.
Låt folktro bli ett kitt mellan olika tidsåldrar, kulturer och mänskliga relationer. Att överbrygga historierasism, lokalrasism och utanförskap som orsakas av att vi indelar oss i olika fack!!
Att tro på människor oavsett intressen, ursprung, utseende, eller kapacitet, borde inte leda till utanförskap.
Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar